Järnvägen: På ett stickspår!
Jag har alltid gillat att åka tåg. Man kan koppla av och läsa böcker, prata med någon trevlig medresenär eller slumra en stund. I min ungdom sommarjobbade jag som transportledare på SJ-Resor och jag har alltid tänkt med värme på Svenska Folkets Egen Järnväg. Den 6 maj i år skulle jag resa till Gävle för att träffa mina klasskamrater från Vasaskolan och fira att det var 50 år sedan vi tog studenten.

För första gången på många år skulle jag åka tåg. Jag köpte biljett ToR Gävle för 120 kronor på stationen i Uppsala och hade turen att komma ut på perrongen just när Gävletåget skulle gå. När konduktören kom visade det sig att min biljett inte accepterades. Den gällde nämligen på något som hette ”Upptåget”. Det tåg jag satt på hette något annat, kördes av ett annat bolag och jag måste köpa helt ny biljett. Dåligt!

När jag skulle resa hem efter klassträffen, där vi efter femtio år fick återse vår käre rektor och latinlärare, gick jag i god tid till järnvägsstationen. Jag ville ha en halvtimme att se mig omkring i Gävle centrum. Jag ställde väskan i en bagagebox och stoppade av gammal vana en tia i myntspringan. Det visade sig då att minimiavgiften var 50 kronor.

Jag såg mig omkring efter en växlingsmaskin, men där fanns bara en skylt som berättade att absolut ingen på stationen skulle acceptera att växla pengar åt mig. Jag fick avstå från att se på sta’n och det gick förstås inte att få ut min redan ilagda tia. Vid restitution av min oanvända biljett kommer jag bara att få 75 % av vad jag betalat, dvs 90 kronor och man kan naturligtvis inte lösa in en Upptågsbiljett i Stockholm, så jag måste antagligen ta mig till Uppsala i så fall. Vilken urusel service!

Jag tycker att det är en skandal att svenska folkets järnväg har förvandlats till en lekstuga för profithungriga ”tågoperatörer”, som inte vill samarbeta. Det blir svårare att resa när biljetterna man köpt bara gäller på vissa tåg och servicen har blivit sämre. Inte heller blir det billigare för ett land att överlåta till privata operatörer att trafikera de spår som staten äger, tvärtom: I Storbritannien såldes statliga British Rail ut på 1990-talet och i dag finns det ett hundratal privata ”tågoperatörer” i landet. De privata aktörerna kräver (och får) mer pengar i statsbidrag än British Rail någonsin fick. Samtidigt har biljettsystemet blivit obegripligt, precis som i Sverige.

Det kommer att dröja innan jag åker tåg igen.

Bengt Lindahl

http://arbetarbladet.se/torget/debatt/1.3313289-jarnvagen-pa-ett-stickspar-