Särö Havsbad etablerades 1839 som bad- och kurort och utvecklades på 1800-talet snabbt till förmögna Göteborgares sommarparadis. Att ta sig dit var besvärligt och tog lång tid även om Ångaren Tessin gick ett par gånger i veckan mellan Göteborg och Särö.
Grosshandlaren Hans Ludvig Ygberg köpte 1898 egendomen Särö och började snart ägna sig åt problemet med transporten de 25 kilometerna mellan Göteborg och Särö. Major C.H. Öhnell fick i uppdrag att arbeta fram ett förslag till järnväg mellan orterna och den 18 januari 1901 bildade ett antal Göteborgska grosshandlare "Järnvägsaktiebolaget Göteborg-Särö" - GSJ.

Till en början planerades endast elektrisk drift, men eftersom detta skulle kosta en miljon kronor extra blev det istället konventionell drift med ånglok. Man ville också att tågen från Särö skulle ha sin slutstation inne i centrala Göteborg i anslutning till Nya Allén. Detta ville de styrande i Göteborg dock inte gå med på, men man upplät gratis ett markområde vid Linnéplatsen, där slutstationen kom att uppföras.

31 december 1901 fick man koncession för banan och uppdraget att bygga banan gick till de danska ingenjörerna Hein, Möller-Holst och Schultz. Byggnadsarbetet genomfördes utan några speciella händelser och 13 juli 1903 kunde banan öppnas för allmän trafik på sträckan Göteborg - Släp. Sträckan Släp - Särö blev inte klar förrän året därpå på grund av en omfattande bankfyllnad vid Munkekullen. 31 mars 1904 kunde hela den 24,5 kilometer långa Göteborg - Särö Järnväg (GSJ) trafikeras. Största tillåtna hastighet på Säröbanan var satt till 60 km/t.

Den planerade anslutningen till SJ kom aldrig att utföras och Säröbanan fick aldrig anslutning till det rikstäckande järnvägsnätet. Den rullande materielen fick transporterats via spårvägsnätet i Göteborg. 1903 levererades tre nytillverkade ånglok typ tanklok från Nydqvist & Holm AB i Trollhättan. För persontrafiken anskaffade GSJ under åren 1903-04 sexton personvagnar tillverkade av Arlöv. För godstrafiken fanns sammanlagt 38 godsvagnar.

Säröbanans stationshus i Göteborg låg ursprungligen vid Karlsroplatsen men revs 1960 då stationen flyttades till Linnéplatsen. Den första biten gick banan längs med den södergående landsvägen från Göteborg fram till Frölundaborgs station. Därefter följde Högsbo, Järnbrott, Stommen, Askim, Hovås, Järkholmen, Brottskär, Amundön, Billdal, Heden, Sandlyckan, Kullavik, Malervik, Budskär, Släp och Särö. Särö bytte i samband med rälsbusstrafikens införande 1953 namn till Särö Västerskog. Samtidigt bytte Släps station namn till Särö.
GSJ var en utpräglad persontrafikbana och resandeantal kunde vara väldigt högt, speciellt sommartid då det var bra badväder och många Göteborgare villa komma ut till havet för att bada.

Men Säröbanan var en dålig affär och nya idéer om att elektrifiera banan väcktes. Istället satsade man på motorvagnsdrift eller som det hette på den tiden, rälsbussdrift. 1954 levererades från AB Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping 5 rälsbussar av SJ typ YCo6 och 3 släpvagnar av SJ typ UCo6. Rälsbussarna numrerades 1-5 och släpen 11-13. I och med rälsbusstrafikens start höjdes banans hastighet till 70 km/t. 11 juni 1954 gick det sista ordinarie ångtåget på Säröbanan och ångloken kunde nu slopas.

När spårvägen 9 april 1962 förlängdes från Linnéplatsen till Frölunda fanns det inte plats för både den och Säröbanan. Därför fick det bli en unik lösning där Säröbanans tåg använde spårvägens spår mellan Linnéplatsen och Frölundaborg över 1,5 kilometer.
Antalet resenärer minskade stadigt på Säröbanan, främst på grund av den snabbt ökande bil- och busstrafiken och beslut fattades om trafikens nedläggning. På nyårsafton 1965 gick det sista ordinarie tåget från Linnéplatsen till Särö och banan lades ner. Hela rälsbussparken utom släpvagn 13 såldes 1964-66 till Liberian American-Swedish Minerals Company´s (LAMCO) nya malmbana i Liberia.

- GSJ ånglok
- GSJ rälsbussar

Länkar:
Wikipedia
Perras Motornostalgi
Historiskt nu