SJ ånglok
Statens järnvägars första ånglokomotiv var liksom vagnarna av utländsk tillverkning. De levererades av den engelska firman Beyer, Peacock & Co. i Manchester, vilken ända till år 1872 anförtroddes byggandet av statens järnvägars nya loktyper.
De första loken, som var avsedda för statens järnvägsbyggnader, var av tankloktyp, varemot de första för verklig tågtjänst beställda loken var tenderlok, avsedda för blandade tåg. De levererades år 1856 och benämndes enligt den år 1876 införda littera-beteckningen littera B. Några år senare, eller år 1863, anskaffades de första snälltågs- och godstågsloken.
Den snabba utvecklingen av trafiken nödvändiggjorde inom kort anskaffandet av allt kraftigare loktyper, för vilka närmare redogöres i 1906 års minnesskrift. Bland dessa loktyperna här erinras om de från Tyskland år 1874 beställda snälltågs- respektive godstågsloken littera Ca respektive Ka samt deras inom landet tillverkade ännu använda efterföljare snälltågslok littera Cc och godstågslok littera Kd, av vilka de första beställdes åren 1886 respektive 1890.
Andra mera bemärkta loktyper från 50-årsperioden 1856-1906 är blandadetågsloken littera T, av vilka de första levererades från en amerikansk firma år 1899, samt de för framförande av de tunga tågen på malmbanan år 1901/1902 anskaffade malmtågsloken littera Ma och Mb.
Den viktigaste tilldragelsen inom statens järnvägars lokpark under 5 årsperioden är dock införandet av dessas första överhettningslok littera Å år 1906. Den för detta lok använda överhettningsanordningen hade kort tid förut utexperimenterats i Tyskland. Sedan år 1906 har statens järnvägars samtliga nybyggda linjelok utförts med överhettningsanordning, vilken efter hand dessutom införts på flertalet äldre, i tjänst varande lok.
Vid slutet av år 1906 fanns vid statens järnvägar 764 lok, av vilka 117 snälltågs -, 125 persontågs -, 388 godstågs - och 134 växlingslok. I början av år 1931 upp gick totala antalet ånglok till 853 stk. och var av dessa 80 snälltågs -, 269 persontågs och lokaltågs -, 341 godstågs - och 163 växlingslok.
Lokomotivparkens utveckling under åren 1906-1931
Innan de nyare, sedan år 1906 tillkomna loktyperna närmare skildras ur konstruktiv synpunkt, må här i korthet beröras deras genom trafikbehovet framkallade tillkomst och anskaffningens omfattning samt lokens betydelse i trafikhänseende.
Först i ordningen av dessa typer står förutnämnda lok littera A. Under 20 år hade lok litt. Cc varit det främsta snälltågsloket, men dess effekt och dragkraft blev omsider otillräckliga för de tyngre tågen. För dessas framförande måste man inkoppla dubbla lok, vilket var högst oekonomiskt eller använda tyngre lok, vilka dock ej kunde hålla önskad hastighet. Det nya snälltågsloket litt. A av år 1906 kan framföra 7 boggivagnar eller omkring 230 tons vagnsvikt i långa stigningar 1:100 med en hastighet av 50 km per timme.
Besparingen vid användandet av lok littera A i jämförelse med littera Cc är betydande. Antalet anskaffade lok litt. A under åren 1906-1909 utgör 26, av vilka 5 stk. på senare tid försålts till annan järnväg. medan adhesionsvikten hos A-loken är väl liten i förhållande till maskinkraften, kom de lätt i slirning vid igångsättningar och kunna ej lämpligen insättas i tåg av storlek, motsvarande deras effekt. För att öka lokens allmänna användbarhet har för den skull under år 1930 påbörjats en ombyggnad av A-typen till sexkopplat genom att ersätta den bakre löpaxeln med en tredje koppelaxel. Samtidigt har ny ångpanna inlagts och ångtrycket höjts till 13 kg. Genom höjningen av adhesionsvikten upphäves risken för slirning och den nya loktypen, kallad litt. A2, blir vid de största hastigheterna starkare än lok litt. B.
1910 års typ litt. B, konstruerad med iakttagande av erfarenheterna från lok litt. A, är den i olika tågslag mest användbara av nyare loktyper. B-loken har ungefär samma maximieffekt som loken titt. Å, är den i olika tågslag mest användbara av nyare loktyper.
B-loken har ungefär samma maximieffekt som loken litt. A, men med sina större cylindrar och mindre drivhjul samt tre kopplade axlar har de större igångsättningskraft, varför tåget snabbare accelererar och lättare passerar stigningar.
Lok litt. B är en verklig universaltyp och användes för de nutida tunga snäll - och persontågen på huvudlinjerna likaväl som för snabbgående, strykande godståg. Ej mindre än 96 lok av denna typ har anskaffats under åren 1910-1919.
Med snälltågens allt mera ökade hastighet och storlek framkom emellertid behovet av ett ännu effektivare lok, som kunde framföra de tyngsta snälltågen på 360 tons vagnsvikt med minst 60 km hastighet i långa stigningar 1:100 och med 100 km hastighet per timme på horisontal bana, motsvarande en indikerad effekt hos loket av ej mindre än 1 800 hästkrafter. Detta nya sexkopplade snälltågslok litt. F, som konstruerades år 1913, utmärker sig genom sin storlek och tyngd, som i tjänst med tender uppgår till 142,8 ton. I tjänsteavseende är F-lokets användbarhet ganska begränsad, då det endast lämpar sig för framförandet av tunga snälltåg med långa löpsträckor mellan hållplatserna.
Det första loket litt. F levererades år 1914. Efter omfattande prov, som utvisade att loket till fullo infriade förväntningarna, anskaffades under de två följande åren ytterligare 10 lok av denna typ.
De tre ovannämnda nya loktyperna för persontrafiken har bland nyare godstågslok sin motsvarighet i de tre typerna littera E, B och G. Genom trafikens ökning och tågens växande storlek på de norrländska linjerna blev de där använda loken litt. K och L för svaga för de tyngre tågen.
T-lok kunde ej heller användas som ersättning, emedan de hade för högt hjultryck. I anledning härav konstruerades en ny loktyp litt. E med 12,5 tons skentryck samt avpassad för användning i såväl person som godstrafik. E-loken kunna framföra godståg av nära nog samma storlek som loken litt. B, och då deras största hastighet uppgår till 65 km per timme, kunna de jämväl användas i persontrafik. Det första E-loket tillverkades år 1907. Därefter har intill år 1920 inalles inte mindre än 130 stk. anskaffats, av vilka dock 12 stk. försålts till annan järnväg. E-loken uppvisar ett för närvarande större antal än någon annan loktyp.
Den kraftigaste loktyp, som hittills införts vid statens järnvägar, är godstågslok litt. R, vilket anskaffades år 1908-1909. De förut befintliga malmtågsloken littera Ma kunde framföra 21 lastade malmvagnar på linjen Kiruna - Riksgränsen, men det var behövligt att öka antalet till 28 stk, emedan de norska loken kunde draga så många tomvagnar tillbaka från Narvik. Att anordna påskjutning med annat lok blev besvärligt och dyrbart, och därför konstruerades den nya typen litt. R, som kan framföra en vagnsvikt av ej mindre än 1.300 ton med en hastighet av 10-12 km per timme i stigning 1:100. Endast 5 lok av denna typ har byggts. Efter malmbanans elektrifiering har de placerats på annat håll i vanlig godstrafik.
Under krigsåren ökades järnvägstrafiken våldsamt, emedan de svenska lokverkstäderna ej inom rimlig tid förmådde tillgodese behovet av ökad dragkraft, inköptes från Tyskland år 1918 20 stk. åttakopplade godstågslok av tysk standardtyp G8.
I konstruktionen hade dock införts vissa ändringar, som betingas av svenska förhållanden. Dessa lok, som betecknas litt. Ga, är mycket effektiva och kunna framföra godståg på över 1.000 tons vagnsvikt. I tjänst har de visat sig vara särdeles dugliga och bränslebesparande, varför ytterligare 15 lok av samma typ anskaffats genom tillverkning vid svenska verkstäder. På dessa senare lok är dock detaljerna alltigenom försvenskade och ångpannorna av förstärkt B-typ. 5 dylika lok anskaffades år 1920 och 10 stk. år 1923. Litterabeteckningen är Gb.
Den i våra dagar så viktiga lokattrafiken mellan större städer och deras förorter samt närliggande stationssamhällen ombesörjes vanligen genom fram och återgående tåg med så täta turer som av trafikekonomiska skäl är möjligt. Enär anordning för lokets vändning vid ändstationen ofta saknas eller tiden är knapp, användas härvid som bekant i regel tanklok, vilka är så konstruerade, att de löpa lika bra back som framåt.
Frånsett lok littera Ke, vilket egentligen är ett växlingslok men även användes i lättare förortstrafik, är lok litt. Sa det äldsta av nyare lokaltågslok. Av denna typ hava 46 stk. anskaffats under åren 1908 - 1916. En utveckling av densamma utgör lok litt. Sb, varav 5 stk. tillverkades år 1917. Litt. Sb har större panna, större hjuldiameter, ökad maskinkraft samt större förråd av kol och vatten.
Med resp. 7,1 och 8,05 tons största dragkraft är loken litt. Sa och Sb vid igångsättning starkare än A-loken, men vid större hastigheter bliva de senare på grund av den större pannan överlägsna i effekt. Loken litt. Sa och Sb gå på grund av sin storlek och konstruktion övrigt även i ren linjetrafik. Mera avpassat för lokattrafik är lok litt. J, vilket tillkom år 1914 och sedan till och med år 1918 tillverkats till ett antal av 45 stk.
Väsentligt mindre än förutnämnda typer är lokaltågsloken litt. W och Y, av vilka resp. 5 och 10 stk. blivit anskaffade åren 1914 och 1909. Lok litt. Y är konstruerat för enmansbesättning.
Slutligen må nämnas turbinloken, där kolvmaskineriet är utbytt mot ångturbin med eller utan kondensering av ångan. I Sverige har turbinlok av båda dessa typer konstruerats. Sedan ett experimentlok med turbinmaskineri och ångkondensering avprovats, anskaffade statens järnvägar år 1927 ett snälltågslok litt. Å av detta system. Emellertid kräver det särskilt utbildad personal m.m. vilket något försvårar dess användning i turer med lok av vanlig typ.
Teknisk beskrivning av nyare lokomotivtyper.
Samtliga nya lok är byggda med överhettare, numera uteslutande av Schmidts konstruktion. Före år 1919 var vissa verkstäder av patentskäl hindrade att tillverka denna typ, varför ett par skiljaktiga konstruktioner (Atlas och Falu överhettare) en tid varit i bruk på lok från nämnda verkstäder. Med undantag av lok litt. F är de nyare loken därjämte av tvillingtyp.
Ur synpunkten av sättet för ångans utnyttjande i cylindrarna indelas loken i sådana med kompoundanordning, som innebär att ångan successivt utnyttjas i flera cylindrar och sådana utan denna anordning. Till den senare typen höra tvillingloken, vilka hava två cylindrar, som lika påverkas av ångan. Efter införandet av överhettningssystemet har man alltmera frångått kompoundanordningen som överflödig.
Under det senaste decenniet har nyanskaffningen av ånglok praktiskt taget upphört, emedan dylika lok i tillräckligt antal för att ersätta avgången blivit frigjorda från de elektrifierade linjerna. Statens järnvägar ha fördenskull icke kunnat komma i tillfälle utnyttja de nykonstruktioner, som på senaste tid framkommit och varpå de i utlandet prövade loktyperna med högtrycksånga utgöra exempel.
Från "Statens Järnvägar 1906 - 1931" utgiven av Kungliga Järnvägstyrelsen och Centraltryckeriet i Stockholm 1931.
De första loken, som var avsedda för statens järnvägsbyggnader, var av tankloktyp, varemot de första för verklig tågtjänst beställda loken var tenderlok, avsedda för blandade tåg. De levererades år 1856 och benämndes enligt den år 1876 införda littera-beteckningen littera B. Några år senare, eller år 1863, anskaffades de första snälltågs- och godstågsloken.
Den snabba utvecklingen av trafiken nödvändiggjorde inom kort anskaffandet av allt kraftigare loktyper, för vilka närmare redogöres i 1906 års minnesskrift. Bland dessa loktyperna här erinras om de från Tyskland år 1874 beställda snälltågs- respektive godstågsloken littera Ca respektive Ka samt deras inom landet tillverkade ännu använda efterföljare snälltågslok littera Cc och godstågslok littera Kd, av vilka de första beställdes åren 1886 respektive 1890.
Andra mera bemärkta loktyper från 50-årsperioden 1856-1906 är blandadetågsloken littera T, av vilka de första levererades från en amerikansk firma år 1899, samt de för framförande av de tunga tågen på malmbanan år 1901/1902 anskaffade malmtågsloken littera Ma och Mb.
Den viktigaste tilldragelsen inom statens järnvägars lokpark under 5 årsperioden är dock införandet av dessas första överhettningslok littera Å år 1906. Den för detta lok använda överhettningsanordningen hade kort tid förut utexperimenterats i Tyskland. Sedan år 1906 har statens järnvägars samtliga nybyggda linjelok utförts med överhettningsanordning, vilken efter hand dessutom införts på flertalet äldre, i tjänst varande lok.
Vid slutet av år 1906 fanns vid statens järnvägar 764 lok, av vilka 117 snälltågs -, 125 persontågs -, 388 godstågs - och 134 växlingslok. I början av år 1931 upp gick totala antalet ånglok till 853 stk. och var av dessa 80 snälltågs -, 269 persontågs och lokaltågs -, 341 godstågs - och 163 växlingslok.
Lokomotivparkens utveckling under åren 1906-1931
Innan de nyare, sedan år 1906 tillkomna loktyperna närmare skildras ur konstruktiv synpunkt, må här i korthet beröras deras genom trafikbehovet framkallade tillkomst och anskaffningens omfattning samt lokens betydelse i trafikhänseende.
Först i ordningen av dessa typer står förutnämnda lok littera A. Under 20 år hade lok litt. Cc varit det främsta snälltågsloket, men dess effekt och dragkraft blev omsider otillräckliga för de tyngre tågen. För dessas framförande måste man inkoppla dubbla lok, vilket var högst oekonomiskt eller använda tyngre lok, vilka dock ej kunde hålla önskad hastighet. Det nya snälltågsloket litt. A av år 1906 kan framföra 7 boggivagnar eller omkring 230 tons vagnsvikt i långa stigningar 1:100 med en hastighet av 50 km per timme.
Besparingen vid användandet av lok littera A i jämförelse med littera Cc är betydande. Antalet anskaffade lok litt. A under åren 1906-1909 utgör 26, av vilka 5 stk. på senare tid försålts till annan järnväg. medan adhesionsvikten hos A-loken är väl liten i förhållande till maskinkraften, kom de lätt i slirning vid igångsättningar och kunna ej lämpligen insättas i tåg av storlek, motsvarande deras effekt. För att öka lokens allmänna användbarhet har för den skull under år 1930 påbörjats en ombyggnad av A-typen till sexkopplat genom att ersätta den bakre löpaxeln med en tredje koppelaxel. Samtidigt har ny ångpanna inlagts och ångtrycket höjts till 13 kg. Genom höjningen av adhesionsvikten upphäves risken för slirning och den nya loktypen, kallad litt. A2, blir vid de största hastigheterna starkare än lok litt. B.
1910 års typ litt. B, konstruerad med iakttagande av erfarenheterna från lok litt. A, är den i olika tågslag mest användbara av nyare loktyper. B-loken har ungefär samma maximieffekt som loken titt. Å, är den i olika tågslag mest användbara av nyare loktyper.
B-loken har ungefär samma maximieffekt som loken litt. A, men med sina större cylindrar och mindre drivhjul samt tre kopplade axlar har de större igångsättningskraft, varför tåget snabbare accelererar och lättare passerar stigningar.
Lok litt. B är en verklig universaltyp och användes för de nutida tunga snäll - och persontågen på huvudlinjerna likaväl som för snabbgående, strykande godståg. Ej mindre än 96 lok av denna typ har anskaffats under åren 1910-1919.
Med snälltågens allt mera ökade hastighet och storlek framkom emellertid behovet av ett ännu effektivare lok, som kunde framföra de tyngsta snälltågen på 360 tons vagnsvikt med minst 60 km hastighet i långa stigningar 1:100 och med 100 km hastighet per timme på horisontal bana, motsvarande en indikerad effekt hos loket av ej mindre än 1 800 hästkrafter. Detta nya sexkopplade snälltågslok litt. F, som konstruerades år 1913, utmärker sig genom sin storlek och tyngd, som i tjänst med tender uppgår till 142,8 ton. I tjänsteavseende är F-lokets användbarhet ganska begränsad, då det endast lämpar sig för framförandet av tunga snälltåg med långa löpsträckor mellan hållplatserna.
Det första loket litt. F levererades år 1914. Efter omfattande prov, som utvisade att loket till fullo infriade förväntningarna, anskaffades under de två följande åren ytterligare 10 lok av denna typ.
De tre ovannämnda nya loktyperna för persontrafiken har bland nyare godstågslok sin motsvarighet i de tre typerna littera E, B och G. Genom trafikens ökning och tågens växande storlek på de norrländska linjerna blev de där använda loken litt. K och L för svaga för de tyngre tågen.
T-lok kunde ej heller användas som ersättning, emedan de hade för högt hjultryck. I anledning härav konstruerades en ny loktyp litt. E med 12,5 tons skentryck samt avpassad för användning i såväl person som godstrafik. E-loken kunna framföra godståg av nära nog samma storlek som loken litt. B, och då deras största hastighet uppgår till 65 km per timme, kunna de jämväl användas i persontrafik. Det första E-loket tillverkades år 1907. Därefter har intill år 1920 inalles inte mindre än 130 stk. anskaffats, av vilka dock 12 stk. försålts till annan järnväg. E-loken uppvisar ett för närvarande större antal än någon annan loktyp.
Den kraftigaste loktyp, som hittills införts vid statens järnvägar, är godstågslok litt. R, vilket anskaffades år 1908-1909. De förut befintliga malmtågsloken littera Ma kunde framföra 21 lastade malmvagnar på linjen Kiruna - Riksgränsen, men det var behövligt att öka antalet till 28 stk, emedan de norska loken kunde draga så många tomvagnar tillbaka från Narvik. Att anordna påskjutning med annat lok blev besvärligt och dyrbart, och därför konstruerades den nya typen litt. R, som kan framföra en vagnsvikt av ej mindre än 1.300 ton med en hastighet av 10-12 km per timme i stigning 1:100. Endast 5 lok av denna typ har byggts. Efter malmbanans elektrifiering har de placerats på annat håll i vanlig godstrafik.
Under krigsåren ökades järnvägstrafiken våldsamt, emedan de svenska lokverkstäderna ej inom rimlig tid förmådde tillgodese behovet av ökad dragkraft, inköptes från Tyskland år 1918 20 stk. åttakopplade godstågslok av tysk standardtyp G8.
I konstruktionen hade dock införts vissa ändringar, som betingas av svenska förhållanden. Dessa lok, som betecknas litt. Ga, är mycket effektiva och kunna framföra godståg på över 1.000 tons vagnsvikt. I tjänst har de visat sig vara särdeles dugliga och bränslebesparande, varför ytterligare 15 lok av samma typ anskaffats genom tillverkning vid svenska verkstäder. På dessa senare lok är dock detaljerna alltigenom försvenskade och ångpannorna av förstärkt B-typ. 5 dylika lok anskaffades år 1920 och 10 stk. år 1923. Litterabeteckningen är Gb.
Den i våra dagar så viktiga lokattrafiken mellan större städer och deras förorter samt närliggande stationssamhällen ombesörjes vanligen genom fram och återgående tåg med så täta turer som av trafikekonomiska skäl är möjligt. Enär anordning för lokets vändning vid ändstationen ofta saknas eller tiden är knapp, användas härvid som bekant i regel tanklok, vilka är så konstruerade, att de löpa lika bra back som framåt.
Frånsett lok littera Ke, vilket egentligen är ett växlingslok men även användes i lättare förortstrafik, är lok litt. Sa det äldsta av nyare lokaltågslok. Av denna typ hava 46 stk. anskaffats under åren 1908 - 1916. En utveckling av densamma utgör lok litt. Sb, varav 5 stk. tillverkades år 1917. Litt. Sb har större panna, större hjuldiameter, ökad maskinkraft samt större förråd av kol och vatten.
Med resp. 7,1 och 8,05 tons största dragkraft är loken litt. Sa och Sb vid igångsättning starkare än A-loken, men vid större hastigheter bliva de senare på grund av den större pannan överlägsna i effekt. Loken litt. Sa och Sb gå på grund av sin storlek och konstruktion övrigt även i ren linjetrafik. Mera avpassat för lokattrafik är lok litt. J, vilket tillkom år 1914 och sedan till och med år 1918 tillverkats till ett antal av 45 stk.
Väsentligt mindre än förutnämnda typer är lokaltågsloken litt. W och Y, av vilka resp. 5 och 10 stk. blivit anskaffade åren 1914 och 1909. Lok litt. Y är konstruerat för enmansbesättning.
Slutligen må nämnas turbinloken, där kolvmaskineriet är utbytt mot ångturbin med eller utan kondensering av ångan. I Sverige har turbinlok av båda dessa typer konstruerats. Sedan ett experimentlok med turbinmaskineri och ångkondensering avprovats, anskaffade statens järnvägar år 1927 ett snälltågslok litt. Å av detta system. Emellertid kräver det särskilt utbildad personal m.m. vilket något försvårar dess användning i turer med lok av vanlig typ.
Teknisk beskrivning av nyare lokomotivtyper.
Samtliga nya lok är byggda med överhettare, numera uteslutande av Schmidts konstruktion. Före år 1919 var vissa verkstäder av patentskäl hindrade att tillverka denna typ, varför ett par skiljaktiga konstruktioner (Atlas och Falu överhettare) en tid varit i bruk på lok från nämnda verkstäder. Med undantag av lok litt. F är de nyare loken därjämte av tvillingtyp.
Ur synpunkten av sättet för ångans utnyttjande i cylindrarna indelas loken i sådana med kompoundanordning, som innebär att ångan successivt utnyttjas i flera cylindrar och sådana utan denna anordning. Till den senare typen höra tvillingloken, vilka hava två cylindrar, som lika påverkas av ångan. Efter införandet av överhettningssystemet har man alltmera frångått kompoundanordningen som överflödig.
Under det senaste decenniet har nyanskaffningen av ånglok praktiskt taget upphört, emedan dylika lok i tillräckligt antal för att ersätta avgången blivit frigjorda från de elektrifierade linjerna. Statens järnvägar ha fördenskull icke kunnat komma i tillfälle utnyttja de nykonstruktioner, som på senaste tid framkommit och varpå de i utlandet prövade loktyperna med högtrycksånga utgöra exempel.
Från "Statens Järnvägar 1906 - 1931" utgiven av Kungliga Järnvägstyrelsen och Centraltryckeriet i Stockholm 1931.